Harparklas

Mona Claessons hemsida

Harpar-Klas

 

 

 

1

I villsamt nermörk vinterkväll,

när kölden knäpper i stugans knutar

och vinden stötvis i skorstenen tutar

och prasslar och slamrar i luckor och spjäll,

jag lyss till historien om Harpar-Klas

förtald av nordans bas.

2

På hemväg över Långsjöns is

från Elgmorabondens julgille var han,

och spelverk och förning i säcken bar han.

Han längtade hem till hustru och spis.

Ibland han gick och ibland han sprang

vid spelmanspängars klang

 

3

En halvmil än han hade kvar

dit hem till sin trygga koja vid stranden,

när ett ylande vargtjut från Svartmolanden

så hungergällt genom natten skar.

Då vrok han sin förning ur bukig säck

och rände av i sträck

4

Lik hetsad älg han satte fart

med ilande steg på den bäriga skaren.

För livet sprang han den arma karlen.

Tre grå det var och han hörde snart

ett skallrande vrål som växte och vren

och gick till märg och ben.

 

5

I hejdat språng han såg sig om.

Där voro de redan de glupande gapen.

En dalkarlskniv var hans enda vapen,

och närmre och närmre hans öde kom.

Då röck han ur säcken, när allt tycktes slut

sin nyckelharpa ut

6

Han drog ett stråk - ett stråk som klang.

I hasande häpnad stannade jakten.

Och vilddjuren lyssnade bundna av makten

i tonernas lek, som betog och betvang.

Mot isen tryckte de bringa och buk

och följde lömskt på huk

7

Kring öde vidder sällsamt ljöd

en gammal svingande vild polketta.

Han brann av köld och han frös av hetta,

där han vacklande gick mellan liv och död

med baklängessteg på fasans stråt

vid spel och vargalåt

8

Tre gröna ögonpar han såg,

som lyste av lystnad i morgonväkten.

Han såg hur den frostiga andedräkten

som en rök framför blänkande tänder låg,

såg trevande tassar och krumma klor

och spelte, grät och svor

 

9

Och nyckelharpans låt gick vill

med polska och psalm och vals om vartannat.

Och det var som om avgrundsröster förbannat

och hädat, när gällt till var virvlande drill

det morrande ulvagläfset bröt ut

i långa hesa tjut.

 

10

Det skymde stundom för hans blick.

Som en hammare kände han sitt hjärta dunka

Men aldrig lät han sin stråke sjunka.

Och hur han spelte och hur han gick,

till hemstrandens länning kom han till sist.

Han såg sin förstukvist

 

11

Ett sista stråk - en bister ton!

Han vände och flög som den flygande vinden

i ett vinande svep genom tät och grinden

och upp i ett språng på den isiga bron,

och klämde med dörrn i rasande hast

mot tröskeln en vargtass fast

 

12

Mot rutan hör jag yrsnöns fras.

Det knäpper och rister i stugans knutar.

Det lurar i skorstenspipan och tutar.

Jag lyssnar i natten till nordans bas,

till en underlig sång om hur Harpar-Klas

drog hem från julkalas.

 

Olof Thunman, UNT:s julnummer 1927. En kortare variant av dikten publicerades i diktsamlingen

Mark och Vindar 1935 med smärre förändringar. Verserna 1,4, 9 och 12 var då också borttagna. /Erik Lindborg